Så länge det finns hopp så finns det liv och så länge det finns liv finns det hopp. Det är något som jag tänkt på varje dag nu i under några veckor.  Anledningen till detta är att en helt underbar människa, vän, hundfanatiker, fotoälskare, webbdesigner, pysselskapare vid namn Frida just nu kämpar för allt hon är värd mot ondskan. Ondskan har nämligen intagit hennes kropp i form av ett monster, cancer. Läkarna säger att det inte längre finns något de kan göra, men Frida ger inte upp! Hon kämpar för fullt och jag och många andra runtomkring henne gör allt vi kan för att sända vår styrka till henne. Livet är så fruktansvärt orättvist men vi får inte sluta hoppas!

Igår läste jag tyvärr att Frida just nu är sämre, att hon har svåra smärtor. När jag idag tänkte på henne och på det hopp jag och många andra har för Fridas tillfrisknande kom jag att tänka på en gammal sång. Det är Michael Wiehe – ”Flickan och kråkan” som min morfar ofta spelade på sin gitarr för mig när jag växte upp. Den är vacker, den är sorgsen, den är varm och den är kall. Den berör mig och påminner mig att aldrig ge upp…

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tagit slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Vi som vägrar ge upp har gett ett bidrag till Fridas fond i Cancerfonden.

Filed under:
Allmänt av Sandra