Ikväll gick jag, hussen och töserna ut på det stora fältet som är bakom bostadsområdet som vi bor i. Var tomt med folk så vi släppte töserna så de skulle få sträcka på benen lite. Dyrka är alltid i behov av det och Yra var i behov av lite lösträning. De sprang så snällt och var så duktiga och kom när vi ropade. Yra tycker iof att omgivningen och Dyrka är det som är mest intressant men var väldigt uppmärksam när hon och Dyrka var nära oss. Efter en stund bestämde vi oss för att bege oss hemåt, började bli kallt och skymma. Jag och hussen började gå och Yra var några meter bakom. Dyrka hade dock ett spår hon inte riktigt var klar med men vi fortsatte gå, hon brukar alltid komma efter. Sen vänder jag mig om och ser att Dyrka springer av bara sjutton! Strax framför henne springer en hare! NEJ!!! Vilken panikångest vi fick! Vi skrek på henne men hon låg knappt en meter bakom haren så det var en alldeles för stor retning för henne. Husse började springa och jag skrek rätt bestämt åt Yra att komma till mig. Yra hörde nog att det var på allvar för hon såg rätt tagen ut och kom direkt till mig. Jag kopplade henne och sedan sprang vi efter husse. Bakom fältet ligger en golfbana och det var en del golfare där. Precis vid vägen vid golfbanan stannade husse  för han såg Dyrka komma mot honom. Hon kom snällt fram till oss och vi såg i hennes blick att hon visste att hon gjort fel. Men hon fick bara beröm. Kan ju inte fya henne när hon kommer… Yra märkte att stressen i mig och husse släppte så hon blev jätte glad och det hela slutade i puss/godiskalas!

Det var en enorm lättnad att hon kom så snabbt, hon var inte borta ens en minut! Vi såg henne jaga haren en stund över fältet och sen upp över golfbanan. Jösses vad golfarna måste funderat! Först kommer en hare och hack i häl springer ett rådjur (läs faraohund)! Bakom golfbanan finns ett skogsparti och husse såg henne och haren försvinna in där. Förmodligen måste hon tappat haren och då ansett att det nog var lika bra att springa tillbaka. Tur det! Är så glad och faktiskt stolt över att hon valde att springa tillbaka och INTE börja spåra! Vet att många hundar gör det och då kan de vara borta i timmar :( Det var det vi var rädda för eftersom att Dyrka är rätt spårig av sig. Men uppenbarligen är hon lydigare än jag ger henne credit för. Missförstå mig rätt, jag önskar hon hade varit så pass lydig att jag hade kunnat avbryta jakten. Men jag förstår att hon inte klarade den retninge, det ligger trots allt så starkt rotat i rasen och det är inget vi jobbat på. Så jag är så stolt över att hon ändå när hon tappade haren visste att hon skulle skynda sig tillbaka.

Tror ni förresten att hon var andfådd när hon kom tillbaka? Nope… Inte det minsta! Då hade hon dessutom sprungit som en tok ungefär 15 minuter innan hon drog efter haren. Apropå andfådd och harjakt så ska vi på onsdag åka till Örebro Hundkapplöpningsklubb. Då ska Dyrkisen få testa på att springa på kapplöpningsbanan! Spännande! Husse följer med och fotar/filmar och Yra får följa med som moraliskt stöd/hejarklack :) Men nu fokuserar vi på att lugna våra hjärtan efter kvällens adrenalinkick. Det är inga roliga scenarion man hinner tänka fram… Men slutet gott, allting gott!

Filed under:
Dyrka, Yra, Asta, Träning by Sandra