Somliga har det. Andra inte. Sen finns det dom som ser crazy ut, fast dom har det. Asta tillhör det senare. Den där bollen är det bästa hon vet. Den är bättre än godis! Det säger en hel del om en faraohundstös. Särskilt när man tar Gerard O’Sheas ord i beaktande (if you have a pharaoh it’s easy, they can sell their mother for a meat ball)… Men det härligaste med hennes bollkärlek är att hennes klumpighet och härliga minspel när hon totalt hänger sig åt bolljakten/kampen. Yra däremot har alltid sitt ”game face” på. Snygg och proper i alla lägen! Söta är dom i alla fall!

När regnet dag efter dag smattrar på rutan. När gräsmattorna fortfarande är gröna. När avsaknaden av snö och riktig vinter gör mig tokig. Då skattar jag mig lycklig att jag har mina rötter i norrland. För där kunde vi insupa lite äkta vinter. Det var lycka det! Även töserna uppskattade vintervädret betydligt mer än detta regnh*vete som aldrig tycks ta slut här hemma. Så när jag får dåligt samvete för att dra ut dom ännu en gång i regnet så minns jag att de fick några glada dagar med snö i norr.

Ett måste för alla våra skönheter är att de har snygga accessoarer. Därför beställs deras skräddarsydda halsband självklart från Minxdesign.com. Dyrka har nu äntligen fått sig ett nytt, hennes var väl använt och lite utslitet. Asta har nu vuxit i sitt fina halsband och dessutom vunnit ett brett koppel i matchande färger som dessutom hade reflex! Kanon! Är de inte snygga töserna så säg? Yra har så klart också ett, hon fick ett nytt i sommar :)

Julafton bjöd på massor med gottis och spännande klappar. En utmattande upplevelse för våra röda skönheter. Turligt nog fanns flertalet ställen att mysa på och det var skiftbyte på olika sovplatser. Myspys!

Från oss alla, till Er alla!

Så vackert. Så storslaget. Så magnifikt. Min fysiska gräns för vad som känns som ”hemma i norr”.

När vi efter 2 veckors bröllopsresa fick återse Asta stod vi båda och kliade oss i huvudet och undrade ”Vems hund är detta?”. Den hund som Linnea tog hem till oss var ju inte alls den lilla valpen vi lämnade ifrån oss! Nu stod där en unghund, med ben som en älgkalv och ett huvud som var större än Dyrkas. Vad hände? På två veckor förvandlades tydligen valpAsta till unghundsAsta. Men jag vet inte, jag har mina tvivel fortfarande, nu 2 veckor efter hemkomst… Vi kanske ska skicka ut en efterlysning? Kanske har Linnea fortfarande kvar den där lilla valpAsta hemma hos sig? Under tiden får ungdhunden bo kvar. Hon är rätt fin och helt underbart mysig. Lydig är hon också! Ja hon påminner på många sätt om valpAsta, fast i ett betydligt större format :)

Hipp hipp hurra för vår lilla Yra som blir 2 år idag! Tänk va tiden går fort. Känns som att det var nyss den här lilla skitungen kom in i våra liv. Nu är hon ju en stor dam som kan uppföra sig riktigt väl både till vardags och på tävling. Hon har dessutom visat upp sig riktigt bra! Hon har under det senaste året (räknat från Stora Sthlm 2010) tagit 5 cert, varav tre är tagna med BIM och 2 är tagna med BIR. Hon har dessutom hunnit knipa en BIG 4:a! Tycker jag är helt ok jobbat för att vara nyfyllda 2 år :) Innan dess blev hon BIR/BIM valp ett flertal gånger. Hon har ävven vunnit en BIS valp på SKK och blivit 2:a bästa tikvalp på det allra första Puppy of the year. På dessa 2 år har hon dessutom hunnit med att hjälpa och uppfostra en help faraokull på 8 valpar och nu även Asta. Hon har även rest runt en hel del, t ex har hon varit uppe i Luleå och Piteå och nere i Växjö och även en vända till Öland. Yra har dessutom varit modell i ett foto som husse vann en fototävling med. Inte illa pinkat! Har en känsla att Yras tredje levnadsår kommer bjuda på ännu fler härliga upptåg och förhoppningsvis några fler vinster. Puss på dig vårt lilla gullefjun :)

Visst är hon väl underbar? Vårt lilla yrväder kan verkligen röra på sig! Visst, vi är kanske lite partiska… Men titta hur härligt hon flyger fram. På bilden visar Sofie Yra i unghundsklassen i lördags. Vet hur härlig känslan är när man ser att Yra verkligen ger gärnet och bränner av de där långa stegen. Det är stolthet! Hur gick det då för Yra i lördags? Jo det gick si så där. Hon blev 2:a i unghundsklassen med CK, slagen av tiken som sedan blev BIM. I bästa tik visade jag henne och vi höll ihop bra men det räckte inte till någon placering. Men så här i efterhand är jag bara så stolt över att Yra alls höll ihop i helgen. Vi märkte nämligen redan när vi kom till utställningen att något inte stod rätt till med Yra. Hon var inte sitt vanliga glada jag. Vi bestämde oss därför att boka in en tid hos veterinären denna vecka för att få klarhet i om hon var skadad på något sätt. Mycket riktigt hittade veterinären något som var på tok. Yras analsäckar var sprängfyllda och igentäppta. Veterinären fick söva henne för att få ut allt elände och sedan kunna skölja rent. Så nu har vi en tös som är frisk och kry och det var skönt också att få klarhet i varför hon inte var sitt vanliga jag! Med en hund som Yra blir det så tydligt när något inte står rätt till. Hon är en så positiv och glad liten krulltott! Men gällande lördagens vinster så höll vi det inom familjen i alla fall. Yras snygga bror Justin lyckades minsan knipa BIR i år igen! Förra året stod ju han och Yra som BIR och BIM. Sen lyckades Dyrkas mamma och Astas mormor Vega slå till med att bli BIS-3:a i veteranfinalen på lördagen. Way to go Vega! Som sagt, släkten är värst!

I lördags var det Hund2011, dvs Stora Sthlm. Trots en hemsk jetlag så åkte vi så klart dit, Yra skulle ju visas upp! Vad Yra gör den dagen vet vi ju redan. Hon springer runt och visar sitt magnifika steg och står snällt stilla och visar sin vackra siluett. Husse vet vi också vad han gör. Han springer runt som en skållad råtta och försöker fota allting! Inte lätt uppdrag med tanke på att han ofta får agera fotograf i flera ringar på samma gång… Men han gör ett bra jobb måste vi ju säga ;-) Matte då? Jo jag värmer upp Yra, springer runt och är nervös, fotar lite med någon annans kamera (läs Sofies), sen myser jag lite med Yra innan hon och jag får gå in i ringen. Tror inte jag brukar sitta mer än max 10-20 minuter på en hel dag på utställning. Det brukar kännas i benen och i ryggen vill jag lova… Lite annorlunda träningspass helt enkelt! Det enda som varit tråkigt de senaste åren är att det varit så fullt upp att man inte hunnit gå runt och kika så mycket på rasmontrarna och allt det andra roliga på mässan. Men vi får vara glada att vi haft fullt upp, det betyder ju att det gått bra för oss och våra vänner.